Den absoluta sanningen om allt.

En blogg om saker som är för viktiga för att inte skrivas om.

No more förkylning


För ungefär tusen år sen började jag skriva ett blogginlägg om media. Saker gick överstyr, i det hänseendet att jag inte lyckades moderera mina egna tankar till den grad att jag kunnat få ihop en text som varit villig att publicera. Nu har jag dock (som utlovat) redigerat och avslutat texten.

Såhär skrev jag den 22:a maj ifjol:

”Nåja, förkylningen gav med sig till slut och den antågande sommaren börjar kännas skön istället för jobbig.

Något som fascinerat mig den senaste tiden är hur jag påverkas av media. Som ett exempel kan nämnas en dokumentär jag råkade se på TV under den senaste veckan.  Den handlade om Vietnam-kriget, sett ur de vietnamesiska soldaternas synvinkel. Jag har nu aldrig haft nån glansbildsaktig bild av USA:s krigande, men de (hollywood)filmer man sett som gestaltat kriget har nu i mina ögon förlorat det sista av sin trovärdighet. Ganska magstarkt att se kvinnor och män berätta, närmast helt oberörda, om hur det att bli torterad av de amerikanska soldaterna skiljde sig från att bli torterad av de sydvietnamesiska soldaterna. I nästa mening berättar de om hur de träffades och gifte sig mitt under pågående krig.

Problemet är att det aldrig riktigt tycks gå att skildra krig objektivt. Ett talesätt säger att sanningen försvinner då de första skotten avfyras. Filosofer må tvista om detta, huruvida man kan påstå att det inte ens existerar en sann historieskildring, men jag är beredd att gå med på det. Men det som ändå fångade mig i situationen är min egen reaktion. Jag tror inte att dessa människor ljuger, jag tror att de amerikanska soldaterna begick grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Vietnam. Men det kan inte vara så enkelt att ena sidan är ond, den andra god. Krig tycks ha en tendens att ta fram ytterst destruktiva drag hos människor. Därför tycker jag att det är rent sagt nästan förödmjukande att det finns ”regler” för krigföring (Genevekonventionerna).

Vad är då medias uppgift i det hela? Många gånger verkar det som att även så kallad seriös media dras mer och mer mot skandaljournalistik. Vad jag menar med detta är inte att alla börjar skriva om Matti Nykänens senaste fyllebravader, utan mer det sätt på vilket media förhåller sig till informationsförmedlingen. Jag anser inte att media skall behöva vara en passiv informationsförmedlare som inte alls tar ställning, tvärtom finns det mycket som idag passerar nyhetströskeln som skulle må bra att kommenteras mer, undersökas närmare osv. Men jag tror att de gamla mediakanalerna (TV, radio och speciellt tidningar) genom internets framfart har satts i en pressad situation. Dagstidningen är numera tvungen att inse att man inte längre kan vara den som först får sprida nyheter. Men vad skall då tidningsjournalisterna göra för att vara relevanta? I stället för att satsa på att fördjupa sig i vissa nyheter och ta fasta på sin ställning som”

(här fortsätter jag att skriva drygt ett år senare) den mest etablerade nyhetskällan så verkar det mer och mer som om dagstidningarna anser sig vara mindre värda om inte deras artiklar får lika många ”likes” och ”shares” på facebook. Dessvärre tror jag inte att det slutar där. Jag märker själv att mitt eget intag av nyheter etc påverkas av hur de serveras mig. Redan en längre tid (närmare sagt sen studietidens början) har min primära kanal för nyhetsintag varit tidningars internetsidor. Inte alltså den elektroniska versionen av samma tidning som trycks, utan en hemsida med utvalda artiklar. Som jag ser det finns det tre problem här.

  1. Urvalet av artiklar som publiceras.
  2. Redigering av artiklar för publicering på nätet.
  3. Läsares respons.

Problem ett. Alla artiklar publiceras inte, ofta faller ”kompletterande artiklar” bort, dvs artiklar som fördjupar sig i en viss aspekt av huvudnyheten. Detta gör att man får känslan av att nyheten är stympad och dåligt täckt.

Problem två. Ofta är nätversionen kortare än den tryckta versionen. Detta oftast för att den publiceras tidigare.

Problem tre. Här går vi på ett minfält, läsarkommentarer. Jag anser inte att läsarkommentarer och den debatt de skapar skall avskaffas. Men så som debatten förs nu är det ett ställningskrig. I min mening är en konstruktiv debatt ungefär som ett knytkalas. Var och en tar med något till bordet, man tar av det man gillar, och hittar man inget man gillar bland de andras bidrag så är det helt okej att bara äta det man själv tagit med. Den debatt som förs på nätet är oftast, om vi försöker använda knytkalasjämförelsen, ungefär som att vissa gäster dumpar ett lastbilslass med sin egen mat över andra gäster och sedan springer och gömmer sig i köket. Och hittar man ingen mat att dumpa på de andra gästerna så tar man ett lass med hästskit istället. (I det här skedet borde någon imitera farbror Bertil: ”Nu blev det riktigt äckligt…”)

Nåja, fortfarande svammel, men lite bättre blev det av att låta saken gro i ett år.

Stay tuned för mer svammel.

Inga kommentarer ännu»

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: