Arkiv för Musik
Ode till en gitarrväska
Häromveckan gick jag igenom min gitarrutrustning. Orsaken var det nystartade bandprojektet och behovet av fungerande gitarrutrustning det medför att spela i band. Jag sökte egentligen inte efter något speciellt, men ville bara kolla vad som egentligen fanns i sidofickan på min gamla gitarrväska, samt i de olika lådor och påsar där mina sladdar och grejer förvaras, länge sen jag spelat elgitarr riktigt på allvar.
På ett ögonblick förflyttades jag tio år tillbaka i tiden. Jag var tretton år och vi hade just startat vårt första band. Ingen av oss kunde egentligen spela, men det var av underordnad betydelse då. Jag färdades genom år av tonårskänslor. Tafatta försök till låtskrivning, en ackordföljd här, en textsnutt där, nedklottade på baksidan av första bästa vita papper. Små fragment av försök att uttrycka något genom musik. Minnen från en tid då bekymren var få men inte desto mindre. Våra första spelningar då jag var i sexton-sjuttonårsåldern. En viss brunögd tjej som ofta sågs i publiken fångade mitt intresse. Av identitetssökande och den starka vänskap och speciella gruppdynamik som bara kan upplevas mellan tonårspojkar. Minnen av en lycklig tid. Då jag nått botten på väskan fick jag nästan torka en liten tå ur örat.
Så återvände jag till nutiden, satt på sängen med en massa papper, sladdar och rent ut sagt skräp framför mig. Min fru undrar försiktigt om jag har för avsikt att städa upp efter mig då jag är klar. Men allt skräpet fick åka ner i väskan igen. Kanske rotar jag lite i den om tio år igen, då jag vill vara lite nostalgisk. Undrar vilka historier den berättar då.
PS. Min niovoltstransformator tycks ha seglat ifrån mig in i historiens dunkla dimmor nån gång under resan. Kanske ses vi ännu, nån dag då jag orkar söka riktigt noga. Om inte, tack för lång och trogen tjänst.
Trevlig sommar allihop!
Länge sen jag skrivit sist. Mycket har hänt sedan dess. Vi befinner oss nu i Kokkola (Karleby, eller Gamlakarleby som vissa ännu kallar det, trots att det namnet avskaffades i och med kommunsammanslagning på sjuttiotalet). Dagarna flyter i jämn takt med jobb, sömn, kompisumgänge etc.
Några höjdpunkter hittills:
1) Jerusalem på Pörkenäs. Efter förra sommarens inhiberade Jerusalem-konsert blev det äntligen av att se detta legendariska band. För mig som lyssnat på Jerusalem sedan 13 års ålder var det otänkbart att inte fara dit. Kryss på listan över saker att göra innan man dör. Förutom att det var en upplevelse att se en av mina stora musikaliska förebilder, så var det en riktigt bra konsert. Ganska långt spelades de låtar jag tänkt mig, men visst fanns det överaskningar, så som ”loves You more” och ”Sorgnas parad”.
2) Mamma 50 år. Garden party med dans på vår gård. Kul att spela. Hoppas grannarna gillade det lika mycket. Vi fick till och med se en litet gästspel av Laivaston Monnit som råkade ha vägarna förbi.
3) Sömnbrist. Jo verkligen. På sommaren är det faktiskt kul att ibland se hur lite man kan sova. Speciellt då man jobbar. Har klarat mig genom flera potentiella somna-på-jobbet-dagar. Fast egentligen är det ju inte sömnbristen som är det roliga, utan orsaken till den: Sena kvällar med kompisar utan bekymmer över morgondagen. Morgondagen kommer ju ändå oberoende om man bekymrar sig över den eller inte. Och skulle den låta bli att komma så är det ju inte heller så farligt.
Så njut av sommaren! Det går bäst barfota, har jag märkt.
Jullovet – En studie i slapphet.
Hmm, var ska man börja då?
Jullovet i år präglades av filmer. Både i julklappsväg och då det gäller användningen av ledig tid. En kort överblick:
- Mamma Mia: Lösryckt story som i sig skulle ta ca 18 minuter att berätta i vanligt filmspråk, och då skulle den ändå inte vara bra. Att basera en film på låtar som inte skrivits för att passa ihop tematiskt är dömt att misslyckas. Men gillar man ABBA så kanske man inte bryr sig.
- Mission Imposssible 1: Ethans kompisar har slarvat bort en halv lista med namn på Ethans kompisar. Ethan och hans vänner måste stjäla listan av sig själva. Legendarisk scen där Ethan hänger i rep och försöker undvika att svettas.
- Mission Impossible 2: Rysk vetenskapsman uppfinner ett virus som är jättefarligt. Fel människor får tag på viruset. Alla elaka människor vill komma över injektionspistolerna (Ja, viruset finns faktiskt i pistoler som man skjuter sig själv i armen med). Ethan kör motorcykel genom eld så håret fladdrar. Allt blir bra till slut.
- Mission Impossible 3: Nu börjar det faktiskt bli lite tjatigt. Ethans kompisar dör som vanligt i en av de inedande scenerna. Ethan jagar kanintass i Kina. Dumma gubben dör i slutet och allt är bra igen.
- Lucky Number Slevin: En film där människor dör till höger och vänster, samt även i mitten. Oförutsägbar och på det sättet lyckad, men våldsamma filmer är alltid lite jobbiga.
- Catch Me If You Can: En må-bra-och-äta-godis-film. Frank lurar folk och tjänar pengar.
- The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy: En perfekt film att se i ett stort sällskap sent på kvällen. Får pris för den bästa repliken någonsin, samtliga kategorier: ”Ford, I think I’m a sofa”, ”Yeah, I know how You feel…”
- Don Quixote: För att beskriva denna film citerar jag min syster Maja: ”Man skulle ha kunnat sova två timmar i mitten utan att missa nåt”
- Step Up: Likgiltig kille kan dansa men bryr sig inte. Han förstör en skola men bryr sig inte. Träffar konstnärlig flicka men bryr sig inte. Inte först i alla fall. Alla blir kära och dansar.
- The Family Stone: Pryd kvinna träffar inåtvänd familj. Ingen gillar henne utom fel son. Alla gifter sig till slut.
- Mean Girls: Jag tänker inte beskriva handlingen. Skäms redan så mycket bara för att medge att jag sett den.
- Blues Brothers: En film utan vettig handling. Lite som Mamma Mia men mindre ambitiös och mycket mer frisläppt. Mycket mer bilar som krockar också. Fantastisk scen där nazisterna faller i en bil.
Har inte märkt förrän nu att man kan skriva med olika färger. Oanvändbart förvisso, men ändå. Man kan infoga grekiska bokstäver också. Ganska onödigt i en blogg men oumbärligt om man skall skriva in matematiska/fysikaliska formler, där dessa tecken figurerar allt som oftast. T.ex: λ = v / ν Bara så ni vet.
Borde jag berätta mer om jullovet? I början av lovet jobbade jag en del, så egentligen började mitt jullov först på jul annandag. Efter det har vi nu mest gjort inget alls. Yrat omkring med kompisar, ätit mer än man trodde var möjligt. Grannfrun på pekade att jag lagt på hullet lite, och en annan bekant ansåg att Maja är lite rundare i ansiktet än Laura. Så jag och Maja grundade en tjockis-klubb, vars främsta syfte är att samla sina medlemmar för att tycka synd om sig själva, samt att tröstäta godis. Sara försökte förgäves ansöka om medlemskap, men ansökan avslogs eftersom ingen tillräckligt utomstående på pekat att hon är tjock. Lite selektivitet ska det väl få finnas. På nyår lyssnade vi på de nya skorna och betraktade fyrverkeriet på torget. Staden hade satsat lite extra på spektaklet i år då man vid årsskiftet fick några tusen nya invånare. Det handlar alltså inte om att det skulle ha fötts så många barn på nyårsnatten, så produktiva är inte Kokkolaborna, utan om att de tre grannkommunerna Kelviå, Lochteå och Ullava anslöts till staden. Välkomna! Nu kan man då stoltsera med att komma från den kommun i Finland där det produceras mest mjölk. Alltid nånting.
Nåja, det skulle finnas mycket mer att säga om jullovet, men nån måtta med allt. Som avslutning kan jag berätta att jag inte riktigt orkade rakade mig under hela jultiden. Det var kanske inte en så bra idé. Visst är det jobbigt att raka sig, men nog blir man lite väl lurvig om man låter bli. Det bästa vore kanske en kompromiss, halvskägg:
Ps. Min Pappa var i TV igår, ni såg väl alla på Kymmenen Uuutiset?
Inspiration, och avsaknad av densamma.
Något som den senaste tiden gjort mig lite deppad är att jag tycks ha tappat stinget då det gäller att skriva låtar. På den gamla goda tiden, då vi aktivt spelade med Sköna Hästen
( mer om Sköna Hästen här, för dig som inte känner till den företeelsen), var det mycket mer okomplicerat. Vi hade helt enkelt inga egna låtar, så vi bestämde oss för att börja skriva. Till varje spelning skulle det vara en ny låt på repertoaren. Oftast var det en egen produktion, ibland övade vi en en och annan Jerusalem-cover. Men sen hände något. Plötsligt hade vi låtmaterial så att vi klarade av en timmes spelning utan att behöva upprepa något eller fylla ut med ett 10-minuters trumsolo, en spontandans eller en modeshow (det har nämligen också hänt). Men just då vi började bli bra så slutade vi. Inte tvärt eller definitivt, utan sakta avtog ivern att öva, det blev allt mer sällan som vi uppträdde, och sommaren 2007 beslöt vi oss för att släppa ut hästen på grönbete på obestämd tid. På ett sätt är det skönt att kunna lägga det bakom sig, vi hade roligt och spelade sist och slutligen inte alls så jättedåligt till slut. Vi lyckades till och med knåpa ihop en skiva med egna låtar. Men en sak saknar jag definitivt, ett band att skriva låtar åt. Då det tidigare kunde röra sig om en låt per vecka (maxvärde, men i alla fall) så har jag de senaste tre åren kanske lyckats avsluta tre eller fyra låtar som jag börjat jobba på. Då det inte finns någon press på att få låten klar, blir det ofta att jag fastnar vid någon detalj, orkar inte fundera på texter, får datorproblem då jag försöker banda eller något annat som dödar den lilla gnutta av inspiration jag då och då får en släng av. Kanske det igen vore dags att starta ett band. Någon som vill starta band med mig? Det blir aldrig detsamma att sitta hemma vid datorn och fundera på gitarrkomp som att stå i en liten övningslokal med några andra musikanter, jamma tillsammans, vädra sina idéer, gräla om vem som har förstärkaren för högt, spela fel, koka nudlar, äta chips… Listan kan göras lång. Det handlar helt enkelt om gemenskap. Då man sitter hemma och funderar har man förvisso alltid rätt, och ens egna idéer beaktas alltid. Men likväl är man ensam. Nåja, nu just känns det som att studierna kväver mina chanser att satsa på ett band, men å andra sidan känns det lite som att nu eller aldrig. Man vet aldrig hur ens liv ser ut om ett par år. Och fast det inte blir ett varaktigt band så vore det kul att bara få jamma och skriva låtar tillsammans. En känsla av vemod faller över mig…
Det är förresten mitt i natten nu, återigen har jag problem med att somna. Har varit mycket av den sorten på sistone. Det irriterar, ty en förstörd nattsömn betyder ofta en förstörd ork nästa dag. Och sover jag en halvtimme på eftermiddagen/kvällen så kan jag räkna med minst en och en halv timme sömnlöshet innan jag somnar för natten. Lite proportionalitet kunde det få vara!
Till sist en lite roligare grej. De senaste veckorna har vi gjort ämnesstudielaborationer i fysik, jag och min studiekompis Anna. Och i en av labbarna använde vi oss av en termometer kopplad till en dator, för att mäta hastigheten på en avsvalning. Och resultatet sparades på DISKETT! Stora floder av nostalgi sköljde över mig då jag i windows 95 fick klicka mig fram till rutan där man sparar mätvärdena på enhet A:. Men inget slår Emils gamla dator med windows 2.1.
Ambivalens.
Fint ord, va? Dessutom beskriver det väldigt väl mitt förhållande till min levnadssituation just nu, och i första hand då mina studier. Vad ska det bli av mina ibland stapplande försök att förstå mig på naturens mysterier. Och den där arma matematiken… De e ju så man får nå fel, som Anita sku ha sagt.
Alternativen är ganska oklara. Ett alternativ är att studera så hårt man orkar tills man blir klar eller bränner ut sig. Ett annat alternativ i detta skede skulle vara att ta ledigt nästa läsår, göra inledande praktiken i Vasa i Augusti och sedan något helt annat under resten av året. Men vad? Enklast skulle det vara om någon bara skulle bestämma och medddela mig hur jag ska göra. Kanske man kunde tillsätta en arbetsgrupp som utreder saken. Någon som vill vara ordförande?
Richard Wright har dött. För alla er som inte kände till honom, så kan jag meddela att han spelade keyboard i Pink Floyd. Han medverkade på alla album förutom the Final Cut. Det är svårt att veta hur man skall förhålla sig till situationen när en person som man inte personligen har haft något att göra med, men ändå sett upp till, har gått bort. Helt oberörd kan man ju ändå inte vara. En sak är säker, världen har mist en stor musikalisk influens. Dessutom innebar hans bortgång antagligen ett definitivt slut på Pink Floyd. Lyssnade idag till Wish You Were Here-albumet, och kunde än en gång konstatera, att bättre musik har inte gjorts. Och piano-introt till the Great Gig in the Sky hör fortfarande till de stycken jag spelar då jag tror att ingen lyssnar.
Svårt att sova… Borde somna nu, så jag över huvudtaget hinner före jag skall stiga upp. Få se hur det går.
Lålby lol.
Jag tycker det är lustigt att det finns ett ställe som heter Lålby.
För att ta saker i bakvänd kronologisk ordning så kan jag berätta att vi stannade där på vägen hem från Stockholm.
Stockholm ja. Det var en upplevelse det. Fem dygn tog hela resan. Men det var fem välspenderade dygn. Resan ner till Åbo fick fungera som förberedelse för färden ner som snart borde bli av. Våra vänner som studerar i Vasa förundrade sig över att vi som håller till i Åbo över huvudtaget orkar komma hem till Kokkola. Nån uttryckte sin besvikelse över både att Åbo var fult och att Åbo slott var litet och fjuttigt. Till Åbos försvar skall nämnas att vi bara körde genom förorter och hamnområdet, och att vi bara såg en liten del av slottet från bussen. Jag tycker fortfarande att såväl som slottet som staden är vackra. Man måste bara se dem från rätt håll. Båtresan var ungefär som den brukar. Hård vind gjorde det hela lite gungigt. Denna gång var jag inte fullt lika trött då resan började som vid senaste Gospelfestival, men denna gång kom jag inte heller direkt från en tiodagars stridsövning i Östra Finlands urskogar.
Själva vistelsen i Stockholm var kall och lite, men bara lite, regnig. Vi övernattade i Tibble kyrka i Täby, åt en massa kebab, pizza, McDonaldsmat etc. på diverse ställen i staden (Kändes som en befrielse att få äta potatismos, köttbullar och lingonsylt på båten på vägen hem), sjöng tills stämbanden fick Burnout, gick lite i butiker och trivdes i största allmänhet. Köpte hem en liten souvenir som jag döpt till Gunvor. Eller egentligen hette nog nog nästan så redan i butiken.
Själva festivalen var i år utspridd på fyra dagar. Programmet var lite mindre intensivt än tidigare år, vilket gjorde att man orkade bättre. Man hade också satsat lite mindre på masschoir-övningarna, vilket inte var odelat positivt, kändes som om man inte riktigt kunde alla sånger då det var konsertdags. Konserten på Sergels torg var ett praktexempel på detta. Till att börja med kom vi lite sent, så vi hamnade på sista raden. Då man inte satsat stort på PA-anläggningen så var det lite knepigt att höra kompet och solisterna. Jag som stod högst uppe hörde mer ljud från gatan bakom mig än från kören. Intressant i sammanhanget är att man till alla konserter, även den på torget, släpat dit en fullstor Hammond-orgel med tillhörande Leslie-kabinett. Om man nu en gång orkar släpa dit så pass tunga instrument, så är det väl inte för mycket krävt att man skulle ta med ett par högtalare som monitorer åt kören. Grr…
Festivalens absoluta höjdpunkt var jubileumskonserten i Filadelfiakyrkan. Bra sånger av kören varvades väl avvägt med gästartister. Efter två timmar av högljudda körer och superenergiska amerikanska sångare tog ändå Per-Erik Hallin hem showen. Med lågmäld sång, dynamiskt pianospel och en gästartist på tvåsträngad traditionell kinesisk violin var han, åtminstone enligt mig, konsertens höjdpunkt. Så nu har jag stått på samma scen som en man som spelat med Elvis.
På söndagen avsluatde vi festivalen med en friluftsgospelgudstjänst i Rålambshovsparken. Lite regn störde inte oss. Inte heller bristen på herrtoaletter. Skulle finnas mycket att skriva om fördelningen av dam- och herrtoaletter på festivalen, men det får förbli oskrivet. Säger bara en sak: är fyra bajamajor på några hundra män för mycket begärt? Tydligen.
Söndagseftermiddagen tillbringade vi ute på stan i stockholm. Vi satt på kafé och skrev ett osedligt vykort åt Emil, köpte kvalitetslitteratur i form av ett Assar-album i Akademibokhandeln, träffade män som ville sälja såväl det ena som det andra åt oss på sergels torg, åt mexikansk snabbmat, fotograferade Stockholms fulaste staty i gamla stan och försökte få sju timmar att förlöpa utan att förgås av tristess.
I hamnterminalen träffade vi His Masters Noise som också var på festivalen. Vi sjöng ett par sånger så länge vi väntade, men det skulle vi inte ha fått göra. En vakt kom fram till oss och förklarade att en annan resenär ansåg att han kände sig kränkt då vi sjöng religiösa sånger. Jaha. Vi undrade om man borde säga till på båten att vi känner oss kränkta om det spelas värdslig musik i baren.
Då kom hem på måndagen kände vi oss lite trötta. Väl hemma tänkte vi vila lite. Klockan var då halv fem på eftermiddagen. Klockan ett på natten vaknade vi och konstaterade att vi hade vilat lite, tvättade tänderna och sov till morgonen. Dryga sexton timmar sömn blev det. Aaahh…
Äntligen semester!
Nåja, så kom den till sisten, min ledighet. Lyssnar på King Crimsons första skiva, ”In the Court of the Crimson King”. Låten ”Moonchild” gör mig lika förbryllad varje gång. Jag tvingas stanna upp och tänka, vad kan måhända avsikten med en sån låt vara? Först några minuter melodi och sång, sen kanske tio minuter av bara jam. Alltså sylt. Låter dessutom som om trummorna skulle befinna sig i ett annat rum än resten av instrumenten. Förunderligt att skivbolag i tiden gav ut sånt här. Jag gillar inte uttrycket ”det var bättre förr”, men då det gäller selektivitet ifråga om utgivning av musik så bör det sägas att utgivarna tog större risker. Speciellt år 1969 verkar ha varit ett år då man satsade på nytänkande. Knappt fanns det vid denna tidpunkt något sånt som progressiv rock. Så kommer ett gäng engelsmän med Robert Fripp i spetsen och ger ut ett album som blir tongivande för det kommande årtiondet. Skivan i sig må vara urflippad, i alla fall om man tyr sig till allmänna normer för musik, men visst är det kvalitativt. Fem låtar varav två blivit riktiga klassiker i progesammanhang och även utanför. Inledande ”21st Century Schizoid Man”, med långa brölande saxofon- och gitarrsolon visar var skåpet skall stå. Då man plågat sig igenom totalkollapsen i slutet känns det befriande att få lugna ner sig till de mer melodiska ”I Talk to the Wind” och ”Epitaph”, med vackra flöjter, dramatiska mellotronarrangemang och fina sångprestationer av Greg Lake. Sen har vi då ”Moonchild”, en låt som jag inte kan sätta ord på. Helt oförståeligt och samtidigt genialt på ett oförklarigt vis. Avslutande ”In the Court of the Crimson King” avslutar det hela med stil. Vackert och genomtänkt. En sak som jag tycker har gått förlorad i modern inspelningsteknik är dynamiken hos trummorna på inspelningar från sent 60-tal och tidigt 70-tal. En av de saker som var bättre förr. Dagens trumsound är förvisso bättre än 80-talets nolldynamik, men ändå saknar jag det trumsound som finns på gamla inspelningar. Om man lyssnar på riktiga trummor så låter det inte som dagens inspelningar. Inte låter det heller exakt som på 70-talet, men närmare. Man har nu bara gått in för att trummor ska låta kraftiga och ”punchiga”, inte dynamiska och resonanta som i verkligheten.
Dagens blogginlägg blev en skivrecension. Sånt händer. Nu ska jag fara till Minimani och köpa wc-papper före det blir dags att fara till Öja och äta kräftor. Ha de gött!
PS. Om ni råkar ha vägarna förbi ett bibliotek, håll ögonen öppna för King Crimsons debutalbum ”In the Court of the Crimson King”, värt att låna hem och försöka ta sig igenom. Alldeles lätt är det inte första gången, och omslaget är inte vackert (se bilden ovan), men definitivt värt besväret. Allmänbildande dessutom. På bibban i Kokkola hittar ni inte den just nu, för jag har den. Men ett bibliotek med självrespekt borde nog ha den i sin musikhylla.
