Arkiv för Nostalgi

Vintage

Vi har köpt en LP-spelare. Eller lp3-spelare som min lilla hustru kallade den. Nu blir det vintage all night long. Måste ta hit mina lp-skivor, samt inhandla fler.

Det är något speciellt med soundet på lp-skivor. Lite torrare, varmare och fylligare, för att använda riktigt nördiga ord. Dessutom är det ju det format på musik som var allmänt rådande då jag var svamphuggare. Jag må vara konservativ, eller ha svårt att ta till mig nya trender, men jag tror att vi går mot en försämrad allmän uppfattning om vad som är bra ljud. Folk blir vana med mp3 och andra komprimerade ljudformat. Allt fler har sin musik på datorn i stället för att ha en hylla med skivor. Man tycker det är helt ok att lyssna på musik ur de små fjärtande högtalarna som finns på laptopar. Nån som gillar dynamik längre? Nej, det ska vara hårt komprimerat (nu talar jag alltså om dynamisk komprimering av ljudet, inte om komprimering av digitaldata) så att alla instrument hörs också då man lyssnar på svag volym genom dåliga högtalare. Och ja, alla laptopar har dåliga högtalare.

Vad innebär detta för musikens del? Jag tror att i längden blir kvalitén på musiken lidande. I takt med att vi blir vana med att musiken ska vara lättillgänglig och att det skall gå att lyssna på musik när och var som helst tappar vi fokus. Märkväl att jag skriver vi. Jag försöker kämpa emot, men måste erkänna att även jag ibland lyssnar på musik på datorn istället för att gå de tre metrarna till stereon för att utföra den jobbiga operationen sätta på en cd-skiva. Så gott som all musik idag komprimeras hårt, något som vi kan tacka/beskylla radiotekniken för. I tekniska termer innebär detta att medelvolymen på musiken höjs; svaga ljud förstärks och starka ljud, så som transienter på trumslag, görs svagare så att allt låter ”ungefär lika hårt”. Jag skulle kunna gå på länge och väl om vad detta medför med tanke på ljudkvalité, men försöker låta bli. Jämför bara en skiva från 70-talet (orginal, inte remaster) med en från sent 80-tal så hör ni vad jag menar. Orsaken till att musik komprimeras på detta sätt är som jag redan flyktigt nämnde radion. Musik som sänds i radio bör vara sådan att den skall höras också fast man inte lyssnar koncentrerat. T.ex. om radion står på på arbetsplatsen är det knappast uppskattat att musiken ibland hörs bara lite svagt i bakgrunden för att sedan under fortissimopartier dundra på på 100 decibel. Nej man vill ha en konstant nivå så att den nivå man ställer in är den som hörs under hela arbetspasset utan att man behöver springa fram och tillbaka till radion för att justera volymen.

Nu kom jag lite av mig, tillbaka till vad denna utveckling medför. Då musiken blir sån att volymen hela tiden är på konstant nivå, lyssnar man på ett annat sätt. Först och främst för att hårt komprimerad musik är jobbig att lyssna på på hög volym. Helt enkelt för att intensiteten på ljudet (energin som högtalarna avger) är hög hela tiden. Detta leder till att örat tröttnar fortare. Dessutom försvinner en aspekt av musiken, dynamiken. Visst gör man fortfarande lugnare partier som varvas med starka, men dessa har efter mastringen ändå ungefär samma intensitet. Vidare blir musiken mer av något som man inte lyssnar aktivt på. Man sätter igång skivan (i bästa fall, troligen inte ens det utan en spellista i Itunes, Windows media player, spotify etc…) och sedan får musiken klara sig själv. På sin höjd lyssnar man aktivt på en liten fras här och där, kanske en refräng ibland, men den största delen av musiken försvinner som bakgrundsskval. Schysst mot kompositören. (nu är jag arg)

Nu må jag vara något av en pessimist/domedagsprofet, men jag tror ärligt folk inte längre har samma uppfattning som förr om hur bra ljud låter, och i takt med att vi vänjer oss med mp3:or och små högtalare försvinner begreppet hifi ur det kollektiva medvetandet (i den mån detta nu överhuvudtaget existerar).

Om du tycker att jag pratar smörja  eller inte förstår vad jag babblar om, här följer några enkla experiment du kan göra hemma:

  1. Lyssna på klassisk musik genom små laptophögtalare. Ha volymen på samma nivå som du brukar ha då du lyssnar på modernt mixad rock/pop/whatever. Berätta sedan hur mycket du tycker att du kunde uppleva nyanserna under pianissimopartierna ( = de svagaste partierna)
  2. Om du bara har möjlighet, lyssna på en och samma låt på lp-skiva, cd-skiva och i mp3-format och fundera på skillnader i ljudet.
  3. Jämför musik inspelad på 70-talet, 80-talet, 90-talet samt färska inspelningar. Utvärdera skillnaderna i dynamik ( = skillnader mellan starka och svaga ljudnivåer). Lyssna speciellt på trummorna.

För er som inte orkar göra dessa enkla uppgifter kan jag berätta hur jag tror att det går.

  1. De starka partierna i musiken hörs eventuellt ganska bra. Dock faller alla basfrekvenser bort. Detta gäller generellt för små högtalare. Antagligen finns inget under ca 100 Hz kvar. Med andra ord faller baslinjer och -stämmor bort, vilket helt förändrar harmoniseringen i musiken. De svagaste partierna hörs knappt alls.
  2. LP: livligt ljud, dvs ganska mycket dynamik. Knaster. Lite mullrigt basregister. CD: Klart ljud. Tydlig bas. Tråkig diskant. Mp3: Basen finns kvar från cd-ljudet, men något händer med diskanten. Ljud över 10 kilohertz, dvs den högsta hörbara oktaven, blir svåra att upfatta rätt, pga ett högfrekvent missljud som blir rentav olidligt då bithastigheten går under 256 kbps. Cymbaler, tamburiner, akustiska gitarrer och andra instrument som innehåller mycket hög diskant låter ”fladdriga” (kommer inte på något bättre sätt att beskriva ljudet).
  3. 70-tal: Svaga ljud är verkligt svaga. Trummor låter svagare eftersom dessa återges ungefär så som de låter i verkligheten, starka transienter och lite ”sustain” (finns det något svenskt ord för det?). Diskanten kan vara ganska dämpad eftersom musiken spelades in på magnetband som slets under inspelningsprocessen.  80-tal: Här gick det snett. Inspelningsteknologin utvecklades enormt, för att inte säga förnyades helt. Vacuumrör ersattes av transistorer. Musikproducenter blev fartblinda och alla effekter användes på alla inspelningar, kort sagt. Dynamiken komprimerades ihjäl. Trummorna lät som om man spelade med baseboll-trän i katedraler. Superklara diskantrika ljud tack vare transistorteknologi och digitalinspelning. 90-tal: Många ljudtekniker anser att de tekniskt sett bästa inspelningarna gjordes under denna era. Tekniken var i princip fullt utvecklad men var fortfarande dyr som sjutton. Detta gjorde att bara de som verkligen hade något att komma med fick göra skivor. Man insåg att 80-talssoundet var avskyvärt och återgick till lite mer dynamik. Men skadan var redan skedd. Man var vana vid de höga intensitetsnivåer 80-talet förde med sig och att gå tillbaka till lägre nivåer var svårt. Testa att skruva ner volymen då du hör på en riktigt bra låt, man upplever en känsla av antiklimax. Idag: Hård kompression. Mycket distortion på det mesta. Lite mindre effekter än 80-talet, men ändå… Usch.

Hej vad det här blev långt, hade egentligen bara tänkt berätta att vi köpt lp-spelare… Tydligen fanns det mycket aggression mot dagens ljudideal inom mig. Nu känns det bättre. För att sammanfatta: Idag har vi tekniska förutsättningar att göra riktigt bra inspelningar, men vi missbrukar dessa.

Obs, mycket av vad jag skrivit är rent subjektivt tyckande. Är öppen för debatt ifall du tycker annorlunda.

Obs igen: Det är inte manicken på bilden ovan vi har köpt. Vår betydligt nyare och tråkigare. Sansui P-50. 16 € på Ekotori.

Ode till en gitarrväska

Häromveckan gick jag igenom min gitarrutrustning. Orsaken var det nystartade bandprojektet och behovet av fungerande gitarrutrustning det medför att spela i band. Jag sökte egentligen inte efter något speciellt, men ville bara kolla vad som egentligen fanns i sidofickan på min gamla gitarrväska, samt i de olika lådor och påsar där mina sladdar och grejer förvaras, länge sen jag spelat elgitarr riktigt på allvar.

På ett ögonblick förflyttades jag tio år tillbaka i tiden. Jag var tretton år och vi hade just startat vårt första band. Ingen av oss kunde egentligen spela, men det var av underordnad betydelse då. Jag färdades genom år av tonårskänslor. Tafatta försök till låtskrivning, en ackordföljd här, en textsnutt där, nedklottade på baksidan av första bästa vita papper. Små fragment av försök att uttrycka något genom musik. Minnen från en tid då bekymren var få men inte desto mindre. Våra första spelningar då jag var i sexton-sjuttonårsåldern. En viss brunögd tjej som ofta sågs i publiken fångade mitt intresse. Av identitetssökande och den starka vänskap och speciella gruppdynamik som bara kan upplevas mellan tonårspojkar. Minnen av en lycklig tid. Då jag nått botten på väskan fick jag nästan torka en liten tå ur örat.

Så återvände jag till nutiden, satt på sängen med en massa papper, sladdar och rent ut sagt skräp framför mig. Min fru undrar försiktigt om jag har för avsikt att städa upp efter mig då jag är klar. Men allt skräpet fick åka ner i väskan igen. Kanske rotar jag lite i den om tio år igen, då jag vill vara lite nostalgisk. Undrar vilka historier den berättar då.

PS. Min niovoltstransformator tycks ha seglat ifrån mig in i historiens dunkla dimmor nån gång under resan. Kanske ses vi ännu, nån dag då jag orkar söka riktigt noga. Om inte, tack för lång och trogen tjänst.